Kaskasatjåkka Söndag

Jag sov som en stock och vaknade vid tre tiden för att gå ut ock kissa, sedan sov jag som en stock igen till klockan sex då jag blev oerhört bajsnödig då jag inte gått på toa sedan torsdagsmorgon. Jag fick så snabbt jag kunde ge mig ner till utedassen och göra ifrån mig.Uppe vid tälten igen så var Jocke vaken men vi sa att vi drar oss och jag somnade om igen, det var så skönt att ligga i ett torrt tält i en varm sovsäck då det var fuktigt ute. Vid halv åtta smög vi upp och bestämde oss för att ta med oss frukosten och äta den inomhus i servicehuset där man kan låna bestick och tallrikar. Jag råkade ha sönder min spork (kombinerar sked och gaffel) igår vid lunchen och jag hade inte lust att köpa en ny med sån skitkvalité så det blev bra. Jag behövde springa på toa två gånger till nu då proppen släppt. Efter frukost så hann jag göra lite yoga stretch för att mjuka upp kroppen som var lite stel efter ett hårt tempo och att sova på luftmadrass.

Vi kom iväg nästan på pricken nio och nu lös solen utan ett moln på himlen, det blåste klart och kyligt men så fort det blev lä så var det väldigt varmt och gott. Vandringen ner till Nikkaloukta gick snabbt, vi tog ett stopp på vägen för lite kaffe och en macka och var framme lite efter ett tiden. Jag behövde gå på toa i buskarna en gång på vägen då magen verkligen hade kommit igång. Vi åt en varsin Hamburgare i Nikkaloukta och satt och småpratade tills bussen kom vid 16:45. Jag stuvade om min packning så att stora ryggsäcken skulle gå att checka in. Jag slängde dessutom mina trailskor då dom hade gått sönder i fronten och dessutom inte är sköna för fötter eller knän. Om jag behöver ett par lättviktsskor så får jag kolla på det till våren igen.

Bussen kom på utsatt tid och allt gick smidigt på flygplatsen, vi tog en macka och en öl innan planet lyfte i utsatt tid 19:00. Vi landade 20:20 på Arlanda och fick vänta en liten stund på väskan innan jag kunde ge mig mot Arlanda expressen. Sade hejdå till Jocke och fick vänta i drygt tio minuter på tåget. Jag hann med 21:47 bussen mot Hemmesta och Ulli stod och väntade på mig med bilen vid Hememsta vägskäl halv elva. Det var riktigt skönt att komma hem efter en suverän långhelg.

En otroligt häftig weekend, kan inte fatta att vi hade sådan grym tur med vädret på toppbestigningen. Den här bestigningen var något helt annat än Kebnekajse då det var en bestigning på riktigt och inte en upptrampad led. Utsikten var dessutom finare då man fick skåda hela Kebnekajse massivet med sina glaciärer samt den otroligt vackra Tarfaladalen. Får se vad nästa projekt blir, jag är sugen på att gå en kurs i alpinism och lära sig hur man säkert tar sig upp för toppar som kräver utrustning. Vi får se vad som dyker upp framöver.

Kaskasatjåkka Lördag

Jag sov väldigt bra på natten, jag vaknade vid halv två och var alldeles för varm och jag smög ut och kissade och drog sedan av mig en tröja och jumpabyxorna så jag bara sov med underställ och ett par strumpor. Sedan sov jag bra resten av natten. Vi hade ställt klockan på sex med målet att komma iväg på toppturen vid sju men både jag och Jocke vaknade halv sex och låg och snackade en stund innan vi kröp ut i kylan ur sovsäckarna för att fixa till frukost och göra oss redo för dagen. Det var is på yttertältet men hade nu slutat snöa. Nu såg man hela Tarfala dalen och det är en otroligt vacker dal och vi kunde se Kaskastjåkka rakt fram som mäktigt tornade upp sig. Jock drog upp drönaren efter frukost och filmade och tog lite kort på dalen innan vi packade varsin topptursryggsäck med värmande kläder, snacks och vattenflaskor. Idag valde jag torra kängor medan Jocke fick dra på sig sina våta kalla trailskor.

Vi kom iväg på utsatt tid vid sju och gick rakt på mot glaciären som ligger på den södra sidan ner mot sjön Darfaljärvi som vi passerade till vänster om oss. Tälten låg placerade på 1170 meters höjd och nu ska vi ta oss upp nästan exakt 900 höjdmeter. Det fanns en bäck där det började stiga där vi fyllde på våra vattenflaskor och sedan bar det brant uppåt. Vi höll oss till höger om glaciären en bit upp från den då vi tyckte att det var enklare att gå på dom mindre stenarna än dom stora stenblocken som var ganska besvärliga att ta sig fram över. Stavarna sov jag hade köpt var nu ovärdeliga för att hålla balansen, det hade dom även varit igår kväll då vi tog oss ner för branten mot Tarfaladalen. Efter drygt två timmar var vi uppe på kammen mellan Kaskasatjåkko och Darfalcohkka.

Vägen uppför kammen upp mot toppen dit den nu var ca 200 höjdmeter meter kvar såg rätt brutal ut med stup åt vänster ner mot glaciären och brant uppför. Vi stannade och tog en liten paus och åt lite och drack vatten innan vi påbörjade vägen uppför kammen. Det hade nu dragit in moln igen som täckte topparna, inget snö men snön sedan igår och inatt låg kvar på stenarna och det var isigt under snön så vi fick ta det väldigt försiktigt på vägen upp. Nu önskade vi att vi hade tagit stegjärn för att få fäste på dom hala stenarna men vi fick ta det långsamt och metodiskt. När vi var långt upp på kammen så blev det brantare och också mycket isigare. Jocke halkade vid ett tillfälle och vi båda blev skräckslagna då han hade fallit handlöst ca 3 meter ner på vassa klippor om han inte hade hunnit få stop på glidandet i sista sekund. Jag kom ihåg att jag skrek NEJ NEJ NEJ och fick verkligen hjärtat i halsgropen. En allvarlig skada här innebär räddning med vinch från helikopter det hade inte varit någon rolig situation. Jocke har en satellit larm som med bara ett knapptryck kan kontakta larmcentralen och meddela position. Den skickar även position via satellit var tionde minut så nära och kära alltid kan följa en var man än är i realtid via en internet sida om man har tillgång till inloggning. Vi hjälptes sedan åt att få honom i säkerhet och vi var tvungna att vända om en bit och hitta en annan väg med mindre is. Vi lyckades scrambla oss upp mot sista branten som såg ut som det bara såg ut som stup och skulle kräva klättring på riktigt. Vi kände att det började bli farligt och vi båda funderade på att vi kanske var tvungna att avbryta men vi skråade oss åt vänster mot stupet för att kolla hur det såg ut. Vi klättrade upp över en klippa och tittade runt hörnet och där såg det framkomligt ut, krönet till toppen var nu bara 10-15 meter upp och såg enkel ut. Så vi klättrade runt och tog oss sedan snabbt upp till krönet.

Uppe på krönet kom det första glädjetjutet då vi såg att vägen upp till toppen bara var en vandring uppför en flack glaciär. Tror till och med Jocke fällde några tårar av lättnad och glädje. Vi tog oss snabbt upp till toppen på 2071 meter över havet och utsikten var helt otrolig. Nu hade alla moln försvunnit och solen lös på men full kraft, vi hade klar sikt över alla dalar runt omkring, Kebnekajse topparna tornade majestätiskt upp sig söderut och man såg ända till topparna i Sarek. Sådan otrolig tur med vädret och återigen fick vi vara helt solo på toppen av ett berg. Vi spenderade runt 45 minuter på toppen och tog kort och filmade med drönaren och bara njöt av det fantastiska utsikten.

Motvilligt begav vi oss neråt samma väg igen, vi behövde bara följa fotspåren i snön för att hitta till platsen där man kunde ta sig ner. Jag hade bävat för att ta oss ner på kammen men det gick lättare att ta sig nerför än jag hade föreställt mig. Stavarna är suveräna till att hålla balansen och spjärna emot. Vi beslöt oss att inte gå samma väg tilblaks utan att gå längs kammen upp till toppen av Darfalcohkka och sedan ta oss till passet där vi tog oss ner igår, det såg ut som att det skulle kunna gå snabbare då toppen såg fleck ut och det såg ut som om vi skulle kunna hålla högre tempo. Nu hade molnen dragit in igen och utsikten var borta. Uppe på toppen så såg vi ingenting av omgivningarna så vi fick återigen navigera med hjälp av kartan på telefonen och GPS. Tyvärr höll vi för mycket åt höger och vi trodde att vi var på väg ner till passet men insåg att vi var vid ett stup rakt ovanför sjön nere i dalen och att vi var tvungna att ändra rikting och ta oss upp över toppen för att sedan komma ner mot passet där vi var igår. Vi båda blev besvikna då vi hade hoppats på att vara närmre tälten. När vi var uppe på toppen så sprack det upp igen och vi fick återigen se en magnifik utsikt över både Tarfaladalen och österut mot Vistasdalen. När vi började gå ner mot passet igen så drev molnen in igen och vi hade svårt att se exakt var vi skulle gå men vi hamnade till slut rätt och började ta oss nerför passet mot tälten som vi knappt kunde urskilja längt nere i dalen. Det kändes som dom aldrig kom närmre, vi var rätt less på att hoppa mellan stenar och klippblock nu och ville bara till tälten och få i oss något varmt och så längtade vi efter en bastu och en öl vid Kebnekajse fjällstation. Halvvägs nerför branten såg jag 4 stycken vandrare nere i dalen och det var dom första människor vi sett på över 24 timmar. 

Det var otroligt skönt att komma fram till tältet. Klockan var nu 14:20 och vi hade varit iväg i 7 timmar och 20 minuter. vi hade totalt gått 11,13km med en höjdstigning på 1119 meter. Svårt att veta om vägvalet varit i fråga om tid men det var kul att få se utsikten från den sidan också så det var värt det.

Vi kokade först upp vatten och åt lite varm mat innan vi packade ner grejorna i ryggsäckarna och rev tältet sist innan vi begav oss söder ut längs Tarfaladalen ner mot Kebnekajse fjällstation 8km bort. Ju längre ner vi kom så blev det varmare, Halvvägs så började det regna och när vi till slut var framme vid fjällstationen var klockan nästan fem. Vi hittade två bra tältplatser nära fjällstationen och slängde snabbt upp tälten i regnet och tog sedan med oss allt vi behövde för att kunna ta en bastu och torrt ombyte för att kunna sätta oss i baren för ett par öl. Bastun var ju magiskt skön och där inne var det lite folk som hade varit upp på Kebnekajse samt ett gäng som hade varit upp i Tarfaladalen och vänt. Det var dom vi hade sett och dom hade sett oss också på bergssidan. Efter bastun så satt vi och snackade ända till halv tio tiden då dom stängt baren och vi smög oss upp mot tältet. Vi gick först föri torkrummet och hämtade våra handdukar och lite andra kläder vi hängt upp för att få dom torra. Jag kommer inte ens ihåg att jag lade mig, jag var tvärslut och somnade på direkten.

Kaskasatjåkka Fredag

Vi sov rätt bra båda två och vaknade vid sextiden. När jag gick på toaletten så såg jag en tom kupé och Jocke och jag tog med våra grejor dit innan vi gick och köpte en macka, muffin och kaffe till frukost.

Vid 9:35 steg vi av i Kiruna och fick vänta i ca en halvtimme på bussen till Nikkaloukta. Under tiden pratade vi med en kille från Sundsvall som var på väg till abisko på en fotokurs han fått i present. Luften var kylig och det var bara någon plusgrad med kall vind. Bussen kom på utsatt tid och vid 11:35 var vi framme i Nikkaloukta. Vi gick direkt in på restaurangen och beställde en varsin pulled pork wrap. Under måltiden föreslog jag att vi skulle gå över fjället mot Tarfala istället för att gå samma väg vi redan gått två gånger för en månad sedan. Jocke tände på idén som dock resulterar i att vi inte kunde hyra stegjärn. Vi har dock inte hört något om att det ska behövas så vi bestämde oss för att gå oledat över kalfjället. Vi har dock lästa att det ska vara en bra och fin väg att gå så vi visste ju att man kommer fram den vägen. Jocke har bara trailskor med sig medan jag har både kängor och trailskor men jag valde trailskorna idag.

Någon kilometer efter Nikkaloukta, precis efter den första bron svängde vi av in i skogen mot Garmasbskti. Vi hade först lite svårt att finna stigen som skulle finnas där men strax så gick vi på den genom björkskogen. Det gick relativt brant uppför efter en stund och vi som glömde dricka kaffe till lunchen beslöt oss för en kaffepaus precis innan vi skulle komma ut ur skogen så att vi kunde dra nytta av lite lä. Våra tröjor var redan blöta vilket är ett tecken på högt tempo i terrängen. Jocke hade redan hunnit bli våt om fötterna medan mina skor var torra då dom har gore-tex.

När vi gick vidare så gick det ännu brantare uppför på kalfjället och vi kom till slut upp till ett krön och kunde se Nikkaloukta nedanför oss. Vi hade läst att man skulle hålla sig på runt 1000 meters höjd och runda Cievrrachocka och sedan ta sikte på renvaktarstugan. Därifrån skulle man tydligen se Darfalcorru och Darfalchocko som man sedan skulle passera mellan för att ta sig ner till Tarfala dalen där Kaskasatjåkka ligger på den norra sidan. Det ska finnas en del bra tältplatser runt sjön och tarfalastugan enligt uppgift. Naturen var otroligt vacker och lättvandrad. Dock så blåste moln in efter en stund och dolde bergen på andra sidan dalen. Vi gick med liknande klädlager mest hela tiden och ändrade konstant för att följa vädret och hålla rätt temperatur som var några plusgrader på kalfjället. Mina skor hade nu också hunnit bli våta, Gore-tex står bara emot ett tag innan det börjar släppa in väta. Dock så frös vi inte om fötterna då ullstrumporna fortfarande håller en varm trots fukt.

När vi närmade oss renvaktarstugan så började jag frysa rejält om fingrarna men vi kom överens om att ta en paus vid själva stugan, mina förstärknings vantar låg nerpackat så jag var tvungen att riva upp ryggsäcken för att komma åt dom. När vi väl var framme hade jag hunnit bli stelfrusen om fingrarna. Allting ser närmare ut än vad det är så jag gick med kalla fingrar för länge helt enkelt. Precis när jag lade ner och öppnade ryggan så började det plötsligt toksnöa och det blåste på rejält. Jag hade så stela och bortdomnade fingrar så att jag nästan inte kunde få upp blixtlåset till skaljackan och hade problem att gräva fram vantarna. Men det löste sig till slut och jag kunde få på mig skalstället, varmare vantar och överdragsvantarna samt regnskyddet på ryggan.

Nu såg man ingenting, det syntes absolut inga landmärken att orientera mot, det var bara vitt överallt. Vi fick navigera oss med kartan på telefonen och dess kompass vilket var en pärs med stelfrusna fingrar. Efter någon halvtimme fick jag upp värmen i fingrarna vilket till en början dunkade och värkte men skönt att kunna använda dom igen.Vi skråade oss norrut över Darfalcorru mot passet men det tycktes aldrig ta slut. Stenigt o jävlig terräng med noll sikt. Klockan började nu bli mycket och vi förstod att det var en kamp mot klockan för att slippa gå sista kilometern i mörker med pannlampor vilket skulle bli väldigt jobbigt med denna terräng med bara vassa stenar och klippblock. Att slå upp tältet innan Tarfaladalen var inte ett alternativ, det skulle gå sönder att slå upp det på ett stenröse. Till slut var vi framme vid passet mot Tarfaladalen och det var först en brant jobbig stigning innan vi tog oss ner för passet på en brant med hala stenar och klippblock ca 200 höjdmeter vilket kändes som en evighet.

Vi var till slut nere i dalen och det hade börjat skymma. Vi var nu också tvungna att hitta vatten som vi hade slut på så vi kunde laga mat då vi fått upp tältet. Man såg inte långt men vi korsade ett par vattenflöden som det såg ut som vi kunde ta vatten ifrån men prio ett var en tältplats och sen fick vi gå och hämta vatten. Vi urskiljde ett stenröse en bit bort och gick dit för att kolla och där var det en tältplats där vi kunde på upp tälten bredvid varandra. Vi satte snabbt upp tälten och gick sedan iväg för att fylla på flaskorna med vatten och nu behövde vi pannlampor för att kunna se något så det var verkligen på håret att vi lyckades komma fram i tid. Vi kokade snabbt upp vatten och tog sedan med oss vår frystorkade mat in i varsitt tält. Jag var ganska kall och frusen så jag hoppades att kroppen skulle klara arbeta upp temperaturen i sovsäcken. Det snöade fortfarande då vi släckte lampan och det var några minusgrader.