Kaskasatjåkka Lördag

Jag sov väldigt bra på natten, jag vaknade vid halv två och var alldeles för varm och jag smög ut och kissade och drog sedan av mig en tröja och jumpabyxorna så jag bara sov med underställ och ett par strumpor. Sedan sov jag bra resten av natten. Vi hade ställt klockan på sex med målet att komma iväg på toppturen vid sju men både jag och Jocke vaknade halv sex och låg och snackade en stund innan vi kröp ut i kylan ur sovsäckarna för att fixa till frukost och göra oss redo för dagen. Det var is på yttertältet men hade nu slutat snöa. Nu såg man hela Tarfala dalen och det är en otroligt vacker dal och vi kunde se Kaskastjåkka rakt fram som mäktigt tornade upp sig. Jock drog upp drönaren efter frukost och filmade och tog lite kort på dalen innan vi packade varsin topptursryggsäck med värmande kläder, snacks och vattenflaskor. Idag valde jag torra kängor medan Jocke fick dra på sig sina våta kalla trailskor.

Vi kom iväg på utsatt tid vid sju och gick rakt på mot glaciären som ligger på den södra sidan ner mot sjön Darfaljärvi som vi passerade till vänster om oss. Tälten låg placerade på 1170 meters höjd och nu ska vi ta oss upp nästan exakt 900 höjdmeter. Det fanns en bäck där det började stiga där vi fyllde på våra vattenflaskor och sedan bar det brant uppåt. Vi höll oss till höger om glaciären en bit upp från den då vi tyckte att det var enklare att gå på dom mindre stenarna än dom stora stenblocken som var ganska besvärliga att ta sig fram över. Stavarna sov jag hade köpt var nu ovärdeliga för att hålla balansen, det hade dom även varit igår kväll då vi tog oss ner för branten mot Tarfaladalen. Efter drygt två timmar var vi uppe på kammen mellan Kaskasatjåkko och Darfalcohkka.

Vägen uppför kammen upp mot toppen dit den nu var ca 200 höjdmeter meter kvar såg rätt brutal ut med stup åt vänster ner mot glaciären och brant uppför. Vi stannade och tog en liten paus och åt lite och drack vatten innan vi påbörjade vägen uppför kammen. Det hade nu dragit in moln igen som täckte topparna, inget snö men snön sedan igår och inatt låg kvar på stenarna och det var isigt under snön så vi fick ta det väldigt försiktigt på vägen upp. Nu önskade vi att vi hade tagit stegjärn för att få fäste på dom hala stenarna men vi fick ta det långsamt och metodiskt. När vi var långt upp på kammen så blev det brantare och också mycket isigare. Jocke halkade vid ett tillfälle och vi båda blev skräckslagna då han hade fallit handlöst ca 3 meter ner på vassa klippor om han inte hade hunnit få stop på glidandet i sista sekund. Jag kom ihåg att jag skrek NEJ NEJ NEJ och fick verkligen hjärtat i halsgropen. En allvarlig skada här innebär räddning med vinch från helikopter det hade inte varit någon rolig situation. Jocke har en satellit larm som med bara ett knapptryck kan kontakta larmcentralen och meddela position. Den skickar även position via satellit var tionde minut så nära och kära alltid kan följa en var man än är i realtid via en internet sida om man har tillgång till inloggning. Vi hjälptes sedan åt att få honom i säkerhet och vi var tvungna att vända om en bit och hitta en annan väg med mindre is. Vi lyckades scrambla oss upp mot sista branten som såg ut som det bara såg ut som stup och skulle kräva klättring på riktigt. Vi kände att det började bli farligt och vi båda funderade på att vi kanske var tvungna att avbryta men vi skråade oss åt vänster mot stupet för att kolla hur det såg ut. Vi klättrade upp över en klippa och tittade runt hörnet och där såg det framkomligt ut, krönet till toppen var nu bara 10-15 meter upp och såg enkel ut. Så vi klättrade runt och tog oss sedan snabbt upp till krönet.

Uppe på krönet kom det första glädjetjutet då vi såg att vägen upp till toppen bara var en vandring uppför en flack glaciär. Tror till och med Jocke fällde några tårar av lättnad och glädje. Vi tog oss snabbt upp till toppen på 2071 meter över havet och utsikten var helt otrolig. Nu hade alla moln försvunnit och solen lös på men full kraft, vi hade klar sikt över alla dalar runt omkring, Kebnekajse topparna tornade majestätiskt upp sig söderut och man såg ända till topparna i Sarek. Sådan otrolig tur med vädret och återigen fick vi vara helt solo på toppen av ett berg. Vi spenderade runt 45 minuter på toppen och tog kort och filmade med drönaren och bara njöt av det fantastiska utsikten.

Motvilligt begav vi oss neråt samma väg igen, vi behövde bara följa fotspåren i snön för att hitta till platsen där man kunde ta sig ner. Jag hade bävat för att ta oss ner på kammen men det gick lättare att ta sig nerför än jag hade föreställt mig. Stavarna är suveräna till att hålla balansen och spjärna emot. Vi beslöt oss att inte gå samma väg tilblaks utan att gå längs kammen upp till toppen av Darfalcohkka och sedan ta oss till passet där vi tog oss ner igår, det såg ut som att det skulle kunna gå snabbare då toppen såg fleck ut och det såg ut som om vi skulle kunna hålla högre tempo. Nu hade molnen dragit in igen och utsikten var borta. Uppe på toppen så såg vi ingenting av omgivningarna så vi fick återigen navigera med hjälp av kartan på telefonen och GPS. Tyvärr höll vi för mycket åt höger och vi trodde att vi var på väg ner till passet men insåg att vi var vid ett stup rakt ovanför sjön nere i dalen och att vi var tvungna att ändra rikting och ta oss upp över toppen för att sedan komma ner mot passet där vi var igår. Vi båda blev besvikna då vi hade hoppats på att vara närmre tälten. När vi var uppe på toppen så sprack det upp igen och vi fick återigen se en magnifik utsikt över både Tarfaladalen och österut mot Vistasdalen. När vi började gå ner mot passet igen så drev molnen in igen och vi hade svårt att se exakt var vi skulle gå men vi hamnade till slut rätt och började ta oss nerför passet mot tälten som vi knappt kunde urskilja längt nere i dalen. Det kändes som dom aldrig kom närmre, vi var rätt less på att hoppa mellan stenar och klippblock nu och ville bara till tälten och få i oss något varmt och så längtade vi efter en bastu och en öl vid Kebnekajse fjällstation. Halvvägs nerför branten såg jag 4 stycken vandrare nere i dalen och det var dom första människor vi sett på över 24 timmar. 

Det var otroligt skönt att komma fram till tältet. Klockan var nu 14:20 och vi hade varit iväg i 7 timmar och 20 minuter. vi hade totalt gått 11,13km med en höjdstigning på 1119 meter. Svårt att veta om vägvalet varit i fråga om tid men det var kul att få se utsikten från den sidan också så det var värt det.

Vi kokade först upp vatten och åt lite varm mat innan vi packade ner grejorna i ryggsäckarna och rev tältet sist innan vi begav oss söder ut längs Tarfaladalen ner mot Kebnekajse fjällstation 8km bort. Ju längre ner vi kom så blev det varmare, Halvvägs så började det regna och när vi till slut var framme vid fjällstationen var klockan nästan fem. Vi hittade två bra tältplatser nära fjällstationen och slängde snabbt upp tälten i regnet och tog sedan med oss allt vi behövde för att kunna ta en bastu och torrt ombyte för att kunna sätta oss i baren för ett par öl. Bastun var ju magiskt skön och där inne var det lite folk som hade varit upp på Kebnekajse samt ett gäng som hade varit upp i Tarfaladalen och vänt. Det var dom vi hade sett och dom hade sett oss också på bergssidan. Efter bastun så satt vi och snackade ända till halv tio tiden då dom stängt baren och vi smög oss upp mot tältet. Vi gick först föri torkrummet och hämtade våra handdukar och lite andra kläder vi hängt upp för att få dom torra. Jag kommer inte ens ihåg att jag lade mig, jag var tvärslut och somnade på direkten.