Kilimanjaro: Barafu Camp -> Uhuru Peak -> Mweka Camp (Day 6)

Prick 00:00 gav vi oss iväg. Idag skulle jag för första gången gå med stavarna jag hyrt men dom var spålöst borta. Chumbo ville dock att jag skulle gå med stavar då det är lätt att vingla till i mörkret och tappa balansen om man blir höjdsjuk så jag fick låna hans stavar då han skulle gå utan. Han hade inga handskar utan gick med händerna i jackfickorna, galning! Jag hittade inte heller min ena vattenflaska så jag fick förlita mig på min camelback som jag visste skulle frysa snabbt, en flaska med vatten och en liten termos med te. Vår grupp var först ut på berget och bara efter en stund så såg man ett lämmeltåg av pannlampor bakom, nedanför oss. Det var som en konstig dröm, man bara koncentrerade sig på var man skulle sätta fötterna och såg ingenting förutom några meter dit man riktade pannlampan. Det var väldigt kallt och så fort vi tog en paus blev man frusen, det var definitivt behagligare att gå. Takten var otroligt långsam och vi var som vanligt bland dom långsammaste teamen och blev omkörda av snabbare team. Pauserna vi tog var väldigt kort och det var för att dricka, min camelback frös efter cirka 30 minuter och dom andra hade samma problem med sina flaskor och camelbacks. Jag hade virat in min flaska i min dunjacka i ryggan så den klarade sig från att frysa. Dom gånger det var flera team i närheten av varandra så sjöng guiderna kilemanjaro sången och det var helt bizzart men häftigt att uppleva. Jag förjade frysa om tårna vid 03 men annars hade jag inga problem med kylan, blev inte för kall eller varm. Rent fysiskt var det inga som helst problem, fick inte ont någonstans och har inga problem med att vara i rörelse hela dagen så någon nytta har alla promenader på hemmaplan jag gjort senaste året som uppladdning. Jag kände inte av något att luften var tunn förutom att man blev lite anfådd om man tog några klunkar vatten och hoppade över ett andetag. Men jag kände som sagt aldrig att det inte var tillräckligt med syre när jag andades. Inga andra tecken på höjdsjuka kände jag heller och det var mest det man gick och kände efter hela natten med oro att man skulle bli nedskickad. Om man kollade sig runt för mycket så blev man lite yr när man skulle fästa blicken på stigen igen men alla kände samma sak och det hade nog mer med mörkret och pannlampan att göra än höjdsjuka.

Vid 06 såg man en liten röd strimma vid horisonten och vi visste att vi nu var nära Stella Point på 5 756möh som är kanten på kratern. Kilimanjaro är ju en inaktiv vulkan. Och vi visste även att så fort solen steg skulle kylan dra sig undan och det skulle bli behagligare. Soluppgången var fantastisk vid Stella Point och här kom första vågen av lycka att man tog sig upp och uthärdade natten. Vi tog lite bilder vid skylten och fortsatte sedan vandringen mot Uhuru Peak 140 meter högre på 5 585möh. Uhuru Peak låg på andra sidan kratern så man gick runt själva kratern och det var inte så brant uppåt men det tog ändå ca 40 minuter innan vi var framme. På vägen gick vi förbi glaciärer och man såg mäktiga mount Meru i horisonten, en otrolig vy, kändes som man gjorde en vandring på Mars. vi mötte även andra människor som redan varit uppe och vänt och nu var på väg ner.

Väl framme vid Uhuru Peak så blev det kramar och gratulationer och sen fick vi vänta en liten stund på vår tur att ta kort sen var det jalla jalla för att hinna ta kort och vips var vi på väg ner igen. Det hade blivit rätt varmt och mina skalbyxor kändes obekväma så jag skulle ta av dom men allt damm hade gjort så att dragkedjan hade fastnat. Jag tog i lite för hårt i all stress och swish så gick brallorna sönder, jävla skitkvalite på så dyra byxor. Jag blev förbannad och rev av mig hela skiten som bara var att slänga när vi kom ner. All stress förstörde lite av känslan, man fick ingen tid att begrunda prestationen där och då. Nedstigningen skedde på sidan om stigen vi gick upp på och var hemsk, det var som att glida ner för ett gigantiskt sandtag och det var så mycket damm i luften. Hela näsan var igensatt av damm efter en stund och det var väldigt jobbigt för knänen att ta sig ner. Irene hade blivit väldigt sliten av klättringen och var helt utmattad så hon var tvungen att få hjälp att ta sig ner av Saleem och Chumbo, Dom kallade på två stycken porters som mötte upp oss och hjälpte Irene biten.

Vi var nere vid lägret igen vid 10:00 och vi kastade av oss kläderna och lade oss i tälten för att vila. Jag somnade direkt och blev väckt vid 11:30 för att packa ihop och sedan äta lite lunch innan vi skulle fortsätta vandringen ner till Mweka Camp på 3068möh. När vi började gå så var det dimmigt och det blåste kallt och kom hagel så man såg inte så mycket första biten men det var bara sten och klippor. När vi kommit halvvägs så blev det lite växtlighet och sista biten gick genom skog på en hemsk väg som var tillverkad av stora stenar, det var hemskt jobbigt för knänen och det tog tid att ta sig ner. Hade man inte varit så trött redan så hade det varit en finare vandring helt klart.

När vi till slut kom till Mweka camp så var allt på plats och vi tvättade av oss, åt lite snabbt och gick sedan ganska raskt och lade oss vid 20:00.